♥ ♥ ♥

9 FEBRUARI 2019

365 dagar har passerat.

365 dagar har passerat sedan jag valde att gå och aldrig vända mig tillbaka. 365 dagar av ångest, rädsla och tårar.

Så mycket tårar. Sömlösa nätter, magsår, ifrågasättande, självförakt och hat.
Men samtidigt 365 dagar av frihet, glädje, styrka och lycka. Hur kan en tillvaro vara så paradoxal? Så lycklig och olycklig på samma gång? Det bästa och det värsta samtidigt.

Min frigörelse från den misär jag levde i har lärt mig otroligt mycket. Det trodde jag aldrig den dagen jag steg ut ur lägenheten och aldrig återvände. Då såg jag inte meningen med någonting, allt var svart. Idag är allt ljust.
Och jag ser en mening med livet igen. Vad den här resan har gjort med mig är svårt att förklara. Jag är en ny människa. Stark och självsäker. Ingenting kan rubba mig längre. Jag har redan varit död och återuppstått och vad slår det egentligen?

Mycket har hänt det här året. Trots att jag har vart tvungen att bearbeta det värsta som hänt i mitt liv har jag gjort så mycket roliga saker, för min egen skull. Idag gör jag allt för MIN skull. Inte Hans, inte någon annans. MIN.
Den friheten ska någon aldrig någonsin få ta från mig igen.




13 NOVEMBER 2018

Det är så enkelt att peka på ett blåmärke, en bula eller ett sår och säga "titta, titta vad han gjorde mot mig!" och alla förstår vad det innebär, alla kan se vad han gjort, alla kan relatera eftersom alla någon gång har upplevt fysisk smärta.

Men hur pekar man på och förklarar vad Han gjort med min själ? Hur trasig den blivit? Förstörd, söndrig och uppriven? Så vilsen och så tom på insidan. Kroppen är endast ett skal och insidan fylls av sorg, hat, skam, tårar och kraftig ånger, "hur kunde jag låta Han behandla mig som Han gjorde? Varför gick jag inte tidigare?

Varför i helvete stannade jag kvar?"

Stundtals vill jag slita av mig håret, köra huvudet i kudden och skrika i den utsträckning att jag tappar luft, trycka ner fingrarna i halsen och kräkas till blodet kommer i ren och skär ångest.   Vart är jag?  Vart finns min själ?
Hur får jag tillbaka den?
VEM är jag?
Det gick för lång tid. Det gick för lång tid under Hans makt att jag tappade bort mig själv, min personlighet, min själ

och integritet. Och nu när jag inte längre finner mig i fängsligt förvar, då vet jag inte vem jag är.
Det svider i hjärtat att vara medveten om att jag inte hade något värde som människa i Hans ögon, hur värdelös jag var, liten, utbytbar, smutsig och till slut såg jag mig själv på det sättet. Jag var bara någon man kunde trampa på, leka med, göra vad man vill mot för likt förbannat var jag lika lojal ändå.

Hans mål från början var att tämja mig till någon Han kunde ha makt och kontroll över. Sakta och successivt lyckades Han komma dit. Han hade sådan makt över mitt psyke att jag förmodligen hade dödat om Han bett mig, bara för att Han skulle älska mig. Det var det enda jag ville, ha kärlek.  Känna mig älskad, betydelsefull och värdefull och i desperationen blir man blind och gör allt Han ber om för man tror man kommer bli respekterad. Älskad.  Men nej.

Jag ångrar mig. Jag ångrar att jag någonsin träffat Honom. Att jag inledde något med Honom. Att jag lät Han göra

precis vad fan Han ville med mig. Jag ångrar att jag inte stod upp för mig själv. Att jag levde med Han i nästan tre år.

Men det jag ångrar allra mest är hur jag lät Han förstöra hela min själ.

Det hjälper inte att gå runt och ångra dagarna i ända, det vet jag. Men det är svårt att inte göra det och det är det jag måste jobba på nu. Jag är inte det som hänt mig. Jag är inte Hans definition av mig. 

Jag är jag.





18 OKTOBER 2018

Igår när jag åter igen ville sluta leva bestämde jag mig för att "imorgon, imorgon ska jag vakna upp och må bra".
Det skulle vara den sista dagen jag grubbla, ångra, må dåligt, vilja dö och lämna moder jord. Jag bestämde mig för att

det var den sista natten jag fick dränka kudden av tårar för att nästa dag ska jag minsann må bra. Det är dags att hitta meningen med saker och ting igen annars är livet meningslöst, precis som det har varit hittills.
Det slog mig igår, när jag strosade runt i en park att - att vara lycklig är faktiskt ett val.
Det har jag ju vetat hela tiden, varför har jag inte levt efter det? Livet må vara kaos, åt helvete och skitpiss men jag ska iallafall må bra. Annars kan jag ju lika gärna dö. Och om jag väljer att dö, då låter jag ju Han vinna, eller hur?
Han ska inte vinna det här, det ska jag. JAG ska vinna.

En vacker dag ska jag kunna titta Honom i ögonen och kunna känna att "fan, jag klarade det ändå, fyfan vad jag är bra!" gå vidare och fortsätta mitt liv som vanligt. Utan att Han har någon som helst påverkan på mig. Tänk när den dagen kommer, att jag kan gå på stan utan att vara rädd, kunna möta Honom utan att Han har någon betydelse, att Han bara

är en människa precis som resten av folkmassan. Vilken otroligt befriande känsla.
Det kommer förmodligen komma fler dagar då jag känner för att lägga mig ned och dö, men jag har bestämt mig.
Jag ska i alla fall försöka. Jag ska finna lyckan.

Jag ska bli hel.





17 september 2018

Jag har precis träffat X

Han tittar på mig, ler och frågar "hur mår du?"
"Jag mår bra tack!" svarar jag tillbaka med ett lika stort leende.

Men det han inte vet är att jag idag redan velat skjuta mig själv i huvudet 75 gånger. Och jag har bara vart vaken 10 minuter. Ännu en dag där jag vaknar. Fan.

Varenda morgon ögonen slås upp blir jag lika besviken, var jag tvungen att vakna idag också?
Han håller om mig, kramar mig och berättar hur söt jag är. Men det han inte vet är att mitt hjärta krampar, det krampar så hårt att jag tror jag ska dö. Fast jag vet att man inte kan dö av ångest, även om man tror det just i stunden.
Det strålar ut i vänsterarmen, hjärtat slår fort och hårt. Väldigt hårt. Och jag har kommit till det läget då jag inte bryr mig längre. "Kom och ta mig då" är det enda jag kan tänka när ångesten slår till så hårt att jag tror att jag ska dö.
Jag är redan död på insidan, det finns ingenting som kan rubba mig längre.

Jag läser just nu en bok som handlar om death row i USA, Texas. En bok där man får läsa om dödsdömda fångars berättelser hur det är att vara inlåst 22 timmar om dygnet i en liten cell där dem inte har rätt till några förnödenheter över huvud taget. Dom beskriver hur man med tiden avtrubbas, hur ens känslomässiga sida försvinner och man slutar känna. Man blir kall och hård.
Jag associerar med dem. Känner med dem. Min kropp är min cell och jag är gjord av sten på insidan. Känner varken kärlek eller hat. Glädje eller sårbarhet. Jag bara existerar. Min kropp existerar. Jag andas. Men jag känner ingenting. 
Är jag en dead man walking?




6 OKTOBER 2018

När jag är ute på mina dagliga promenader föreställer jag mig alltid i huvudet hur jag slår Han sönder och samman. Slagen bara matas en efter en och träffar Hans ansikte till Han faller ihop på marken. Jag föreställer mig hur jag slår Honom inför alla han känner tills han ligger ner med gråten i halsen och ber om nåd. Tills Han känner sig så liten och smutsig som Han alltid fick mig att känna. Han förtjänar det, att bli så förnedrad och illa behandlad.
Ibland föreställer jag mig att jag ber Han ta livet av sig, jag har lust att säga till hans ansikte "kan inte du bara ta ditt liv? Du hade gjort alla människor på denna jorden en tjänst om du bara gick och dog!". Jag föreställer mig också att jag ger han stryk med en pistol, ett baseballträ eller en stekpanna. I mitt huvud ser jag blodet rinna ner från hans ansikte och det ger mig en känsla av stimulans. Jag känner hur jag får en kick av bara tanken, adrenalinet kickar in i min kropp, benen börjar röra sig snabbare och pulsen stiger när jag är ute och går.


Det kan inte vara hälsosamt att gå runt med så stark inre ilska som jag gör hela tiden. Det betyder bara att han fortfarande har stor makt över mig och enda sättet att bli fri är att sluta vara arg. Sluta hata. Förlåta men aldrig glömma. Framförallt förlåt mig själv.
Men hur gör man det när en annan person har tagit det allra värdefullaste man har, sin integritet?





19 JUNI 2018

Han finns överallt.
I passagerarsätet när jag kör bil, han ligger bredvid mig i sängen när jag ska sova, han tittar på TV med mig, följer
med på promenader, han finns bland mina vänner när jag umgås med dem, han sitter vid bordet på restaurangen,
jag kan inte ens läsa en bok längre eftersom han är där och stör. Och det brukade vara min bästa avkoppling, men nu

för tiden är det stress.
Det finns inte en enda gata, väg, restaurang eller plats som inte påminner om honom. Det finns inte en enda låt, film maträtt,  bok, skratt eller tår som inte påminner om honom.  Han finns överallt.
Och när jag tittar mig själv i spegeln, granskar från topp till tå, ser jag hur värdelös jag är. En människa helt utan värde. Eftersom det var så han såg mig. Och hans ord är min lag.
I vartenda andetag, tanke och hjärtslag är han med mig.  Han finns överallt.
Inte i sin fysiska kropp. Han är mitt hjärnspöke som förföljer mig. Och jag tycks inte kunna släppa honom fri.

Varför är det så svårt? Är jag inte redo?
Det framställs som att han har lämnat Moder Jord och svävar i universum men det har han inte. Han finns här,

därute någonstans, vart vet jag inte men han lever. Fast i mina ögon är han död. Ändå tycks han skugga mig överallt.
Han ger mig högre puls, svettningar, stress och tårar. Han ger mig en känsla av att inte vara tillräcklig, han ger mig mindervärdeskomplex. Ännu tippar jag på tå runt omkring honom fast han inte finns här med mig längre.
All min tankeverksamhet går åt att undra, varför dög jag inte i hans ögon? Varför var jag aldrig tillräcklig?
Varför? Varför? Varför?
Jag försöker finna svar men har börjat komma till insikten om att jag antagligen aldrig kommer att få ett.

När ska jag släppa han fri? Mitt hjärnspöke.  Han har gått vidare. Och jag behöver också göra det.




15 MARS 2018

Var stark.
Gråt inte.
Försök se det som en positiv händelse istället för negativ.
Att detta blev min räddning ur ett förhållande med daglig misshandel.
Jag blev fri.
Till slut. Blev jag fri.
Varför gör det då fortfarande så ont?
Min själ är så trasig.
När blir den hel?
Vem är jag och vad har han gjort med mig?
Jag är ensam kvar. Här står bara jag.
Efter två år under någon annans makt vet jag inte längre vem jag är.
Vad tycker jag om?
Vad vill jag göra?
Vilka är mina åsikter?
Det är nu livet börjar. På riktigt.
Jag ska finna mig själv.
Göra det jag vill.
Inte för någon annans skull.
Jag är fri.



6 MARS 2018

Jag märker att verkligheten hinner ifatt mig mer och mer då ångesten kryper sig sakta närmre. Den senaste tiden har jag inte vågat stanna och inte vågat känna efter. Livet har snurrat och jag har vart väldigt noggrann med att hela tiden hålla mig upptagen med aktiviteter just för att tiden inte skall stanna.

För så fort tiden stannar, då kan jag känna efter, reflektera, tänka och det är då alla dem där jobbiga tankarna och känslorna dyker upp. Som att jag vill kräkas, som att jag vill ringa Han och be på mina bara knän att ta mig tillbaka trots efter hur jag blivit behandlad.

Det skrämmer mig vilken påverkan tid har på en. Tid.   Ju mer tiden går desto mer glömmer jag av vad han gjort mot mig. Jag glömmer av hur många gånger jag stått med huvudet över toaletten, tryckt ner två fingrar i halsen och kräkts tills ångesten han givit mig försvunnit. Jag glömmer av hur många tårar jag fällt ner för min kind, hur många nätter jag legat sömnlös på grund av Han, jag glömmer av hur rädd han gjort mig, hur han tog ifrån mig hela min personlighet, kastade min självkänsla och självförtroende ut genom fönstret.

Min integritet. Hur hela jag inte dög för han och jag tacklade det genom att straffa mig själv. Jag glömmer allt sådant ju längre tiden går. Och det jag kommer ihåg är dem få stunderna då det faktiskt fanns kärlek och skratt där.

Men dom var så sällsynta...

Det skrämmer mig, att jag glömmer allt sådant. Eftersom det gör att jag börjar ifrågasätta mig själv och mitt val att gå. Var det rätt beslut? Varför ångrar jag mig emellan åt? Varför tvivlar jag på mig själv? Varför saknar jag någon som gjort mig så illa?  Bryr han sig?  Hur mår han?

Så många frågor som jag inte kan få svar på. Endast tiden kan ge mig svaren.

Jag gillar inte tid.

Tid ger mig ångest.






9 FEBRUARI 2019

365 dagar har passerat.

365 dagar har passerat sedan jag valde att gå och aldrig vända mig tillbaka. 365 dagar av ångest, rädsla och tårar.

Så mycket tårar. Sömlösa nätter, magsår, ifrågasättande, självförakt och hat. Men samtidigt 365 dagar av frihet, glädje, styrka och lycka. Hur kan en tillvaro vara så paradoxal? Så lycklig och olycklig på samma gång?

Det bästa och det värsta samtidigt.
Min frigörelse från den misär jag levde i har lärt mig otroligt mycket. Det trodde jag aldrig den dagen jag steg ut ur lägenheten och aldrig återvände. Då såg jag inte meningen med någonting, allt var svart.

Idag är allt ljust. Och jag ser en mening med livet igen. Vad den här resan har gjort med mig är svårt att förklara.

Jag är en ny människa. Stark och självsäker. Ingenting kan rubba mig längre. Jag har redan varit död och återuppstått och vad slår det egentligen?
Mycket har hänt det här året. Trots att jag har vart tvungen att bearbeta det värsta som hänt i mitt liv har jag gjort så mycket roliga saker, för min egen skull. Idag gör jag allt för MIN skull. Inte Hans, inte någon annans. MIN.

Den friheten ska någon aldrig någonsin få ta från mig igen.


"Molly" har just nu valt att vara anonym.


Vill du ha kontakt med henne

skickar du ett mail till mig så vidarebefodrar jag det till henne.


vildsystrar@gmail.com

Har du varit med om något liknande?

Vill du prata om det? Eller har frågor?

Eller kanske bara dela något.


Du når mig på:


jensforlossningsdepp@gmail.com