♥ ♥ ♥

Min förlossningsdepression - av Jen

När man helt plötsligt får frågan ifall jag kunde tänka mig att dela med mig av min upplevelse av att ha genomgått, eller rättare sagt genomlidit en förlossningsdepression.

Shit, tung känsla.


Nog för att jag redan har accepterat att jag har haft förlossningsdepression och dessutom fightat mig igenom det, men att öppna upp detta kapitel igen och dessutom öppna upp sig till offentligheten, som inte känner mig lika väl som min familj gör, det känns tungt.
Helt plötsligt förstår jag lite varför detta ämnet har blivit så tabu-belagt som det är.

Ni förstår, förlossningsdepression är ett ganska så hårt tabu-belagt ämne, precis som abort och missfall m.m. Och det är Jävligt tragiskt.
Statistik visar nämligen att 1 av 10 mammor drabbas av depression efter förlossningen, 1 av 10!!!
Det kan ju nästan klassas som en folkhälsosjukdom..

Det drabbar oss olika hårt, vissa mammor känner knappt av det medans andra mammor (som mig) drabbas ganska hårt och går in i ett rent och skärt helvete utan att ens fatta vad fan det är som händer.

Varken mödravården, BVC eller förlossningsvården tar upp detta, ingen informerar något, ingen vet något. Såhär har det varit i årtionden, kanske till och med ännu längre än så, och ändå är det fortfarande så hårt tabubelagt... Vart är vår utveckling?
Vart är all information om detta?
Varför finns det inte någon som pratar om detta?


Så jag, liksom många andra drabbade mammor är tysta. Vi skäms.   Rejält.

Vi trycker ner detta så hårt vi kan i världens minsta lilla skitlåda och begraver den så djupt inuti i oss som vi bara kan. För vi har absolut inga planer alls, what so ever, att ta fram denna lådan igen, någonsin.
För att gå ut och öppet berätta att man inte älskar sin nyfödda lilla bebis, sitt egna lilla barn, är något som många antagligen hade reagerat hårt på. Ingen normal människa kan ju inte ”inte” älska sitt barn?
Då är det ju något rejält fel i huvudet på den människan isåfall?

Eller?
Det sista vi vill är att vara ”onormala” i samhället, att sticka ut och vara annorlunda är vår största rädsla, att bli utfryst och få stämpeln som den `fruktansvärt hemska mamman som inte älskar sitt stackars lilla barn, stackars stackars barn`.

Såklart man håller käften om det då? För det är ju ingen annan som säger något om det så varför skulle jag göra det?
Åter igen – eller?

Vi hade en ganska så tuff förlossning om jag får lov säga det själv och jag trodde då att det var en stor anledning till att jag drabbades av förlossningsdepressionen. Idag vet jag dock att det var anledningen. Men det var inget jag visste då och jag skulle fortsatt gå ovetandes i 5 nästan 6 månader innan jag fick reda på anledningen.
5 nästan 6 månader där jag inte hade några känslor alls för min dotter....

Kort och gott, för mig gick det hela till såhär:
Hade hunnit få ungefär 2 timmars sömn innan vattnet gick 05 på morgonen.
Väl på förlossningen dööööör allt ut, fortfarande värkarbete men förloppet är så långsamt och utdraget. 18 timmar senare hade jag bara öppnats 8 cm, trots värkstormar med 6 värkar på 10 minuter.

Ytterligare 3 timmar senare var jag äntligen öppen 10 cm och krystvärkarna började.
MEN då kommer en barnmorska in och säger...

”Ja, jag känner här att hon ligger snett med huvudet så du får inte lov att krysta. Du får bara försöka andras dig igenom krystvärkarna så ska vi försöka få henne på rätt plats”.

Ca 4 timmar och 7 aerobicspass senare (fortfarande med krystvärkar jag inte får lov att göra något åt annat än att andas...) konstaterar dom att hon helt enkelt inte går att få rätt. Det kommer in ytterligare en läkare och gör ett sista försök genom att ”trycka till” kanten som hindrar min dotter att hamna rätt.
Och det kändes som min själ skulle lämna min kropp.

Tar alla värkar och krystvärkar 1000 gånger om än att få känna den smärtan igen.

”Nä det där gick ju inte, hon sitter fortfarande fast. Vi får göra akut kejsarsnitt”.

Där ligger jag hög på lustgas, grinar och är nästan avsvimmad av smärta – Va? Kejsarsnitt?
Och innan jag hinner tänka mer så blir jag överdragen till en operationsbrits och har 2 narkossköterskor som sticker mig flera gånger om i båda armarna.
Jag är ledsen, gråter, är trött och utmattad.
Jag har INGEN aning om vad det är som händer eller varför.

Jag börjar hamna i någon form av chock och börjar skaka våldsamt i hela kroppen och kräks tarmarna ur mig på operationsbordet och helt plötsligt mitt i allt detta kaos så får jag ett litet barn på mitt bröst!
Jag skakar fortfarande och börjar bli kall, trött och jag vill bara blunda.    Vill bara sova.
Jag känner att jag börjar tappa styrka i mina armar. Ber min man Alle ta henne innan jag tappar henne. Hamnar snabbt efter det i någon form av dvala, jag sover typ men är samtidigt medveten, men helt utan tidsuppfattning.

En sköterska eskorterar Alle och vår lilla Nova ut ur operationssalen och det skulle ta läkarna ytterligare en timma innan de fick stopp på blödningen och sytt ihop mig ordentligt. Ett kejsarsnitt som egentligen skulle ta 20-30 min tog 1,5 timma.

Väl på BB går verkligen ALL luft ur oss, både mig och Alle, vi har nu varit vakna ca 30 timmar. Vi frågar en sköterska om vi hade kunnat få ett par timmars sömn bara så vi kan få återhämta oss lite. Får till svar ”asså mja nää så jobbar vi inte riktigt här, ni är ju föräldrar nu, det är ju såhär livet är nu haha”.
Tror vi höll oss vakna ca 2 dygn? Tack BB, not.

Efter 4 dagar på ett helvetes BB är vi väl hemma börjar det sakta och säkert smyga på mig att den här sköna och mysiga ”bebis-bubblan” alla mammor snackar om aldrig kommer...

Jag har ont.
Amningen går åt helvete.
Ångestattacker.
Lill-Fia tål inte ersättningen hon får istället för bröstmjölken.
Mer ångestattacker.
Jag kan inte röra mig ordentligt på nästan 1,5 vecka på grund av smärtan från snittet.
Kan inte lyfta upp och trösta min gråtande dotter på nätterna för jag kommer själv inte upp ur sängen!
Ännu mer ångestattacker!!!

Känner att den här helvetes jävla glamorösa bebis-bubblan alla pratar så jävla mysigt om antagligen måste missat mig? Vart fan är den? För just nu är allt bara förjävligt och åt helvete. Jag orkar inte mer.

Veckorna går och jag känner att den här jobbiga känslan, orkeslösheten och frustrationen fortfarande sitter kvar i mig. Jag känner att det inte alls finns något mysigt med detta. Jag begraver mig gärna bakom alla olika sorters skärmar som går, mobil, tv, dator. Helst med musik i öronen när situationen tillät det. Jag drar mig undan från min familj så fort jag kunde, för dom är bara jobbiga.
Jag vill bara vara själv, jag vill vara ifred.

Sen kom Natten. Ca 2 månader efter förlossningen. Natten då droppen rann över bägaren. Jag ligger i sängen och jag får klart och tydligt i mitt huvud får upp meningen...

”Du älskar inte din dotter, du är helt okej med att lämna bort henne om någon skulle komma och vilja ha henne, du vill inte ens ha henne”.

Först tänker jag vafan är detta för skit? Jag ligger och suger på orden lite och efter ett tag känner jag, ja, absolut inga problem, jag håller med, det stämmer, jag hade lätt kunnat lämna bort min dotter om någon kom och skulle vilja ha henne, för – jag älskar henne inte.

Dagen efter låser jag in mig i mig själv, jag tar avstånd från Nova och från Alle. Vill inte ha något med dom att göra. Jag sover alldeles för länge och väl uppe så stänger jag in mig i sovrummet. Alle packar Novas väska och åker till kusin vitamin över dagen – skönt, är det ända jag känner. När han återkommer på kvällen sätter han mig ner och konfronterar mig, tvingar mig att berätta, drar ut orden ur min mun, tvingar mig säga det. När jag hör mig själv säga det – jag känner inget band till Nova, jag älskar henne inte - kan jag knappt själv tro mina öron. Vad är det som händer med mig? Såhär ska det ju inte vara...
Jag brister ut i gråt, grinar i flera timmar i sträck. Minns att Alle säger...

”Bra, nu har du äntligen accepterat att du har en förlossningsdepression, nu behöver du bara bearbeta det så kommer det bara bli bättre härifrån och älskling, det är OKEJ att du känner såhär, det är inget fel på dig”.

Jag börjar sakta och säkert öppna upp mig lite smått till min familj, till min mans familj och till mina närmaste vänner. Det känns genast lättare. Allt stöd jag får, all acceptans och kärlek hjälper mig enormt mycket och bara att få höra orden ”det är okej att känna såhär, det är inget fel på dig, du klarar detta” hjälper mig enormt mycket.

Ca 1 månad efter att jag insett att jag fick förlossningsdepressionen började jag sakta känna det här bandet mellan mig och Nova, det blir starkare och starkare för varje dag som går och jag känner att jag snart kommer lyckas ta mig ur skiten.
Ju mer jag öppnade upp mig för min omgivning om min förlossningsdepression, desto lättare blev den och den försvann succesivt mer och mer.

Det är som min kloka man alltid säger...

”Pratar du inte om dina problem så kommer dom bara växa och tillslut låter du ”monstret” vinna över dig.

Ju mer du öppnar upp dig och pratar om dina problem desto mindre makt får monstret”

5 månader efter förlossningen ringer en barnmorska från förlossningen upp mig för att ha ett uppföljningssamtal. Jag berättar för henne om förlossningsdepressionen och hon svarar:
”Ja men det är ju inte så konstigt, ca 80% av alla kvinnor som förlöser med akut kejsarsnitt riskerar att få förlossningsdepression och du dessutom förlorade 1500 ml blod och det blir en enorm rubbning i kroppen som påverkar dina hormoner och det kan oxå i sin tur leda till förlossningsdepression”.

Där sitter jag på soffan och först får jag en våg av lättnad – åh, det fanns en anledning!
Det var inte jag som var sjuk i huvudet utan det fanns faktiskt en anledning!

Sen när vi lagt på så känner jag att jag helt plötsligt blir arg, jävligt arg. Vart fanns denna information när jag väl behövde den? Varför fick jag inte denna information på förlossningen eller på BB!?

Då kanske jag inte hade drabbats så hårt eller kanske till och med inte alls? Jag vet säkert iaf att jag inte hade gått i typ 1 månad och hatat mig själv för att jag inte älskade min dotter...
För jag hade ju varit mer förberedd...

Då kanske jag och min man hade kunnat läsa av signalerna och känslorna i tid och lyckats hantera dem/parera dem så det inte blev till den shitstormen det nu blev.
Varför var det ingen som sa något?

Är det såpass tabubelagt att inte ens vården vågar prata öppet om det? Varför?
Är de rädda för att man ska gå och inbilla sig skit bara för att de har nämt det? Att man ska gå och bli sken-deprimerad? Eller blev jag bara bortglömd? Jag hade hellre velat ha denna informationen innan allt bröt ut, hellre än att få höra det nu i efterhand när jag lyckats ta mig ur den. Känner mig riktigt förbannad och besviken. Vården fanns inte alls för mig när jag behövde den som mest.

Jag tänker att detta är just det som är anledningen till att det fortsätter att förbli tabu-belagt, för ingen säger något om det. Ingen vågar prata om det. Inget vet något om det.
Vi fortsätter att stänga in det i den där lilla skit-as lådan och vi fortsätter att hålla det begravt inom oss.
Drabbad mamma som utbildad vårdpersonal - vi måste våga öppna upp oss och prata om det!
Informera oss! Det är ända sättet vi kan bekämpa det.

Det viktigaste i det här är att veta är att det är INGET fel på dig som blir/blivit drabbad.
Våga öppna upp dig och våga prata om det.   Det är enda sättet du vinner över det.

Det dröjde inte många dagar efter samtalet från barnmorskan då jag äntligen, ÄNTLIGEN fick den här varma känslan i kroppen när jag höll om min dotter. Att känna den varma och kärleksfulla energin från henne som sugs upp i min själ och jag känner så otroligt mycket värme och kärlek till henne.

Får äntligen känslan att för henne hade jag gjort allt, jag hade offrat mitt egna liv för henne om det var så. Jag känner äntligen att jag älskar henne mer än någon annat på denna jord, i detta universum.


Min lilla SuperNova.


 Jen

Har du varit med om något liknande?

Vill du prata om det? Eller har frågor?

Eller kanske bara dela något.


Du når mig på:


jensforlossningsdepp@gmail.com