♥ ♥ ♥

“You taught me to fly by learning to fall” - James Morrison


Man skulle kunna säga att det sammanfattar min resa 2019. 


För nästan precis två år sedan fick jag beskedet att jag hade bröstcancer.

En liten sketen knöl i bröstet som kändes tämligen ofarlig blev ändå en väldigt lång resa av mitt liv. Eller lång och lång, allt är väl relativt.. Ser man på det hela stora så är ju två år av ens liv en ganska kort period.

Man kanske skulle kunna tänka sig att det till och med slutade vid ett år, men cancer har ju en förmåga att ta plats även när den är medicinerad och borta…


Så vilket liv levde jag egentligen innan cancern? För det finns faktiskt ett innan och efter, åtminstone om man gör sin läxa. Jag förstod egentligen ganska direkt varför jag drabbats, det är egentligen ganska enkelt. Man försöker att leva sitt bästa liv, men när det ligger för långt från ens livsplan så stiger universum in. Inte så att jag inte gjorde det jag egentligen drömde om - att hjälpa andra människor till ett bättre liv genom min coaching i samtal, meditationer och yoga - men jag glömde bort mitt eget värde och lycka!

Jag fick nästan 9 månader att gräva runt i mitt innersta, krafsa på botten för att utvärdera och värdera om. Mitt liv, mina relationer, mina åsikter, fördomar, förväntningar och besvikelser. Jag valde rätt snabbt att göra den här resan för mig själv, att ta tillvara på tiden som skulle komma.

En av de första sakerna som slog mig var hur mycket jag saknat att ha ensamtid.

Att kunna vara i tystnad med mina tankar, att inte alltid fylla en roll för någon annan än mig själv. 


Vi känner förmodligen alla någon som drabbats av cancer, eller har du kanske blivit drabbad själv.

Kom ihåg att min historia är min, och du eller någon annan har sin egen historia. Det går aldrig att jämföra för vi har olika saker och upplevelser att gå igenom, lära oss av, ta tillvara på. 


Jag kan ärligt säga att jag är lyckligare och starkare nu än någonsin, jag är också ärrad och ibland skör. För att börja rota där nere på botten gör att man inser vad som skavt i det där livet man trott.. eller kanske snarare önskat ska vara så. Att ha backat på saker för att det ändå varit rätt okej, att kunna stå ut med vissa saker för att det egentligen är jobbigt att göra en förändring. FÖRÄNDRING...

Det är det där ordet som många av oss tror att vi hanterar så bra, men när det inte längre gäller ett jobb eller andra ytliga saker så blir det kanske inte så attraktivt längre. För när du måste göra en förändring som innefattar själ och hjärta, familj och kanske framför allt barn så blir det med ens lite svårare, tyngre.

Vi har inte längre bara oss själva att tänka på. 

 

Att få cancer innebär förändring. Du lär dig saker om din egen kropp och att hantera tankar, rädslor, vad du är redo att att offra och vad du aldrig kan tänka dig att leva utan. Jag kan säga att det finns ganska många saker man kan leva utan, för när man väl är där är det enda man vill att leva. LEVA LIVET, och då kanske man måste göra en förändring. För en del är den mindre och för en del ganska stor. Oavsett om det bara handlar om att ta tillvara på nuet mer, jobba mindre, älska mer, spendera mer tid med familj och vänner, eller som i mitt fall ta steget och börja älska mig själv och se mitt eget värde mer än att försöka hjälpa någon som inte vill göra sig egen förändring - så är förändringen oundviklig.

Man vill ju inte hamna på samma plats igen!


Ett av mina ledord under hela min resa har varit VÄRDE. Att se mitt eget värde, att jag är värdefull.

Det andra jag fått lära mig är att ta emot, något jag förstått att jag har haft svårt för. Jag får fortfarande påminna mig själv om att det är okej. 


Varje gång jag ska fortsätta skriva så glömmer jag orden jag tänkt. Men det är väl lite så här. … Cancer är en jäkla skitsjukdom. Punkt. Ett cancerbesked har betytt en dödsdom, men det har förändrats, lite beroende på vilken cancerform du drabbats av. Det som väcker min nyfikenhet är varför så många, och framför allt så unga, människor drabbas nu? 

Hur sund är vår livsstil? Varför drabbar det yngre människor? Bröstcancer var något som drabbade äldre kvinnor förr, nu drabbas kvinnor innan de fyllt 40 år. 

Har det att göra med att vi lever i en tid av prestation? Att vara kvinna, högpresterande i jobbkarriär/mamma/kvinna (som ska vara vältränad, närvarande, empatisk, osjälvisk, älskande, omhändertagande…)/syster/väninna/medmänniska/partner. 


Jag kan berätta otaliga historier om hur det känns när man ska på sin första cytostatika och maken påtalat behovet av att vara där som stöttepelare men som samma morgon inte kunnat ta sig ur sängen i tid…Eller när jag ska träffa en annan kvinna i samma situation och jag innan maken ens påtalar det, förstår att han kommer att dyka upp på cafét vi ska träffas på. Inte för att han är intresserad av hennes och min relation utan för att han tycker att hon var fräsch och snygg i sin rakade approach. (Den negativa sidan kanske av att var medial..)  Eller om hur det känns när man är opererad med bara ett bröst och plötsligt inte kunna bli sedd pga en förlust och operationsärr…. Eller hur det känns att vara kal om huvudet och tappa sin identitet. 

I längden är inget av det här viktigt.

Det som är viktigt är de som visar dig att det inte ÄR viktigt, på riktigt!


Min cancer fick mig att fatta en mängd bra beslut. Att inte längre ge upp mig själv och mitt värde för någon som sökte uppskattningen på annat håll Att vara mig själv närmast, för om inte jag vill vara mig själv närmast, vem ska då vilja vara det?

Att uppskatta livet! Det låter klyschigt, men uppskattar du VERKLIGEN livet och tar vara på det? 

Jag har lovat mig själv att ALDRIG slösa min kärlek och tid på någon som inte uppskattar det, och jag hoppas att du också gör så. Att du bestämmer dig för att DU är viktigast i ditt liv. För först då kommer allt det andra, som en bonus. Som ett brev på posten. 


Ögonblicket när någon kysser ditt ärr, som om det inte fanns en förlust eller avsaknad av något.

När du förstår att du är VÄRD att älskas precis som du är. Att du duger, utan yttre förändring. När du blir sedd, och älskad. När du framför allt älskar dig själv, precis som du är. Kanske det är klyschigt, eller kanske det bara är den enklaste sanningen?

För mig har det iaf inneburit en själsresa som fört mig fram till mitt eget värde. Att kunna stå upp för mig själv, att älska mig själv och framför allt… att kunna ta emot från de som verkligen uppskattar mig för den jag är. Med mina fel och brister, min ofullständiga fullständighet. 


Till dig vill jag säga - ÄLSKA dig själv! Så som ingen älskat dig förut.

För när du blivit vän med dina skuggsidor, dina mörka tankar fått ersättas med förståelse, förlåtelse och en vilja att  läkas och gå vidare, så vet jag att vi vandrar på samma stig.

Det är inte en stig till helvetet, tvärtom.

Det är en stig till katarsis.


Camilla


Vill du ha kontakt med Camilla mailar du


info@millasmirakel.nu

Har du varit med om något liknande?

Vill du prata om det? Eller har frågor?

Eller kanske bara dela något.


Du når mig på:


jensforlossningsdepp@gmail.com